I typ 2 år, som jag har haft Qita, har det vart många stunder då jag inte vågat stå för att jag är en hästtjej. När jag var mindre, sa min kompis (hög status, snygg, är i stan osv) till mig att de var töntstämpel att rida. Då red jag ju inte, men ville det. Jag tänkte då att, jag kanske kan rida men inte säga det. Sen började jag rida, då var jag fortfarande ganska "liten" så jag skämdes inte, verkligen inte. Men sen när jag fick Qita var jag 13, ganska utseendefixerad, ville bli populär. Som jag tror alla ville? Det har vart många gånger när typ nån snygg kille har skrivit och jag har vart exalterad över det eller så haha, så har jag inte vågat säga min hobby, hästar. Har bara sagt dansa och sjunga. Skämdes över att jag var hästtjej, var rädd att han skulle tycka jag var äcklig och töntig. Say whut haha? Nu när jag ser tillbaka tänker jag, men gud stackars människa. Inte våga stå för vem man är liksom. Hade den killen börjat gilla mig hade han ju ändå fått reda på det någon gång? Så jävla pinsamt. Nu kan jag serri skriva när nån frågar vad jag gör, att jag rider..till vem som helst. Tänker inte ens på det, för helt seriöst. De får tycka vafan de vill om mig för att jag rider, det säger mer om mig än om dem. Innan skulle jag aldrig lagt upp en hästbild på instagram, nu gör jag de utan att tänka. Så  märker jag att, de spelar ingen roll. Vissa ickehäst människor, fjortisar med hög status osv gillar hästbilderna liksom. Blev förvånad då, men glad. Fick en kick, att jag verkligen inte bryr mig ett piss om de som dömer mig för det. Qita gör mig lyckligast i världen, end of story. Hur mycket jag hade skämts över det, hade det vart sant. Så vem ska jag dölja det för? Det är jag själv som står här i slutet ändå, så spela roll vilka som gillar mig eller inte. Tycker verkligen synd om de personer, som faktiskt är väldigt många, som inte har en så bra vän som jag, Qita. Tror inte någon förstår min kärlek till henne. Tycker seriöst hon är magisk, för när jag är ledsen, så räcker det att jag går ut och galopperar över en äng med henne, så är jag SVINlycklig igen. Vad hände där? Det ända jag vet att jag ser INGA problem i mitt liv längre och är inte alls ledsen längre. Så mycket ger hon mig. Kan stolt säga att det känns som att hon talar till mig. Inte med röst, men jag förstår henne. Jag förstår vad hon säger och hon har seriöst svar på mina problem haha. Sjukt är det, hon är ett djur, ändå hör jag en röst i mitt huvud, som inte är min. 
Tyck jag är cp, det är såhär och hur gärna jag vill kan jag inte ändra på sanningen, Lika bra att acceptera den och stå för det.
Gefan i idioter som inte acceperar något som gör dig lycklig, det spelar ingen roll. Du är alltid ensam i slutet, så vad tjänade du på att dölja det som gjorde dig lycklig för några som inte bryr sig om dig engentligen? Du faller bara neråt då.

Den blicken gör mig tusen gånger starkare.